två dagar kvar, sen är det tillbaka till hetluften som gäller... vet inte hur jag ska förhålla mig till det, känns både bra och lite konstigt.. har varit ledig så länge nu! sen skulle det ju bara vara en kortare period, då tanken var att jag skulle vara föräldraledig igen.. Men tyvärr ville ödet annorlunda!  I tisdags förlorade vi det som skulle vara vårt tredje, som skulle göra entré i mars. Jag hade nästan börjat vänja mig vid tanken, var på väg in i vecka 11, när det bara sa stopp! Blödningar och smärtor, och ett konstaterat missfall sa doktorn. Det var ju planerat och vi hade slutligen kommit fram till att vi skulle satsa, och så gick det som det gjorde...

Jag känner mig mer eller mindre tom, men det är väl till att försöka igen...men visst kommer man vara rädd, att detsamma händer igen, fast doktorn sa att det var ovanligt... Men man kommer ju inte bli lugn förrän man har passerat dem där dagarna... och de kommer känna alldeles förskräckligt långa.

Nu har det gått några dagar, och jag har försökt att ta mig tillbaka till verkligheten. Mannen arbetar, och vi har ju två barn till som ska tas om hand. Fast just nu leker de med kompisar...  känns skönt att man inget sagt till dem. Vi valde att vänta, och sett i backspegeln var det väl rätt väg att gå...

Undrar lite vad chefen kommer säga, jag som skulle jobba heltid..känner mig inte riktigt redo för det, och hon är bara en karriärsmänniska och har svårt för empati! så blir väl inga glada miner på måndag, men som tur är har inga papper skrivits... fortsättning följer om hennes besked..